Den 21 november förlorade jag en till älskad som hade en stooor plats i mitt hjärta. Älskade Zitor lämnade oss i stor sorg. Som tur var hann jag säga farväl. Alla som följt min blogg vet att jag älskade den här hunden som om han vore min egen och att han var den mest underbara hunden jag någonsin mött i mitt liv. Han har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och jag vart alltid lika glad när jag fick vara hans hundvakt. Exakt 2 månader 4 dagar efter att ha sett min älskade morfar ta sitt sista andetag så lämnade Zitor mig med, 13 år gammal. Sorgen efter morfar är fortfarande stor och tung och jobbig. Jag hann inte ens ta mig upp igen innan nästa förlust kom. Vissa dagar vill jag bara gömma mig, aldrig komma fram igen. Jag gråter och har gråtit så mycket att min hud är förstörd. Tårarna har förstört mitt ansikte, men jag bryr mig inte. Det finns inget jag inte skulle göra för att få träffa farfar igen, morfar igen, Zitor igen.. Livet är tufft, man får kämpa, men så finns det dom som får en att vilja kämpa, som får en att le. Den här hösten har jag förlorat två av dem. Jag har många kvar, och jag kan bara tacka gudarna för det, men två stora förluster så nära inpå är självklart svårt. Och sorgen går inte att trycka undan. Den finns med mig, tillsammans med alla fina minnen och tacksamheten att fått ha dessa två i mitt liv till att börja med.